Dagen efter grefvinnan Sonneubergs bjudning, där baronessan, :såsom vi veta, på det skändligaste vis förolämpades, lämnade hon vid femtiden om eftermiddagen sin boning, som låg ensam några hundra steg från Ilernals kyrka, och begaf sig på väg dit, såsom vanligt beledsagad af kammarjungfrun. Ehuru det redan var skumt, igenkände baronessan dock en emot henne kommande man såsom sin förra fästman, baron Lätzelstein. Emilie stannade och vände sitt ansigie åt sidan, på det ban ej skulle tilltala henne. Lätzelstein lät hkväl icke afskräcka sig, utan nedkastade sig på knä framför den vredgade damen. Emilie lät honom ligga och fortsatte sin väg. I ett nu var baronen vid hennes sida och jämrade sig öfver sin olycka, att orättvist hafva ådragit sig hennes misshag, samt erinrade henne om, att det var hennes farfaders högsta önskan att se dem förenade genom äktenskapets band. Åndtligen bröt baronessan tystnaden. — När min farfader, sade hon, genom min berättelse lärt känna Eder, skall han säkert ändra sitt sinne och lyckönska mig till att i rättan tid hafva lärt känna Eder. — Jag inser med djup ånger, suckade baron Lätzelstein, att jag i går kväll visade mig för litet energisk; men detta skedde ej af bristande aktning och tillgifvenhet för Eder, utan — — Af feghet, inföll baronessan. — Utan af öfverdrifven själfförnekelse, fortsatte Litzelstein. Jag var, vid min heder, så tankspridd, att jag icke gaf akt på det tvetydiga uti Riedesels ord. Jag klandrade honom blott därför, att han kastade till Eder en half