— Jo, herr öfverste. — Karlen har en präktig handstil, vände sig Löwenowald till Lachner. Han skrifver så vackert, som om det vore tryckt. Binders inträde i matsalen upblåste ånyo Lachners sjukna mod. Han förstod genast Löwenwalds plan och bygde på sin kamrats kärlek till honom. Binders förbittriug, den han visade mot så väl honom som de andra, då han för deras skull blifvit dömd till krigstjenst, varade ej längre än haus smärta däröfver. Snart slöt han sig fast till dem och bade till och med vid mer än ett tillfälle visat, att han ville hjälpa dem äfven med fara tör sig själf. Med säkerhet räknade Lachver därför på, att Binder ej skulle förråda honom, äfven om han ej begrep, hvarför han upträdde såsom major. Huru länge har han varit i krigstjenst, frågade han Binder i en ton, motsvarande den antagna rollen. — Två år och några månader, herr major, genmälde den tillfrågade vördnadsfullt. — Och ännu ej ens korporal trots siu vackra handstil, återtog Lachner. Han måste vara en stor odåga för resten! Binder teg. — Huru många bestraffningar har han fått? — AÅaunu ingen, herr major. Lachner skakade hufvudet. Då är han oaktadt sin sköna stil dock en äsna; ty om han annars vore duglig, skulle man säkert för länge sedan hafva gjort honom till underoffiser. Lachner vände sig ou från Biuder till grefvinnan Löwenwald. Öfversten afskedade Binder som därpå saluterade och lämnade rummet med militäriskt afmätta steg.