Sundsvalls tidning – 12 mars 1874, sida 2

det vara sängkamraten. Och ingen tillfällig likhet skall vilseleda honom. Skicka upp honom med frukt eller dylikt, sedan Ni under tystnadens insegel meddelat honom, hvarom det. är fråga. Men karlen skall icke bete sig tölpaktigt, så att man kan genomskäda hans updrag, ty då skall man lära honom mores. Dessa mått och steg hade öfversten vidtagit för att befria sig från de pinsamma känslor hvaraf ban besvärades. Särskildt förargade det honom, att man tänkte så lågt om en person, som han hedrade med sin varma vänskap, och att man trodde honom hafva låtit bedraga sig. Gud nåde den, som hans vrede komme att drabba! Öfversten inneslöt sitt bekymmer i djupet af sitt bröst och njöt blott föga af de rätter, som stodo på bordet. Åndtligen inträffade det afgörande ögonblicket. Dörren öpnades, och iu i matsalen trädde en grenadier, som i handen bhöll en liten korg oranger. Han hälsade på militärvis och berättade att dessa ädla frukter voro Wienervaror, som förskrefvo sig från kejserliga drifhuset i Laxenburg. — slvem har skickat honom därmed? frågade öfversten. — Herr underlöjtnant Wandelstera, lydde svaret. — Låt min betjent mottaga korgen. — Skall ske, herr öfverste, — Vid hvilket kompani tjenar han? — Vid det första, herr öfverste. — Hvad heter han? i — Binder, herr öfverste. — År ban inte den skicklige skrifkarlen?