Sundsvalls tidning – 10 mars 1874, sida 3

ner lyssnade, Wandelstern talade högt och lifligt, ljudvågorna trängde ända in uti den förintade soldatens öron, och han erfor med rysning att han värkligen själf var föremäl för rapporten. — Uerr öfverste, sade Wandelsteru, jag kommer uti största bestörtning. för att meddela Er en uptäckt, som säkert skall upfylla Er med den största öfverraskning. Majoren — — Herr majoren! säger man, tillrättavisade öfversten underlöjtnanten. — Den man i majorsuniform som vid den nyss företagna kompaniuprisningen stod sig vid Er sida — — Hvad är det för ett uttryck? afbröt Löwenwald Wandelstera ånyo och det på ett mycket barskt vis. Den man i maiorsuniform, i hvilket reglemente har herrn läst denoa respekten nedsättande titel? — Herr öfverste! tog underlöjtnanten ånyo till ordet, herr majoren uti gröna uniformen och de mörkröda opslagen, som för en fjärdedels timme sedan var med Er ute på gården, hörer såsom simpel grenadier till första kompaniets tredje korporalskap och heter Lachner. — Ar Ni galen? ropade Löwenwald vred och förvånad. — Hans kamrat, Plåt har igenkändt honom och meddelat mig sin uptäckt. och jag kan ej underläta ott bekrafta och rapportera der, ty äfven jag har med förvåniug tittat på den främmande majoren och därvid tänkt, att han liknar vår Lachner lika mycket, som den enakokarden liknar den andra. — Det är en oerhörd fräckhet, svarade grefve Lövenvald, som als icke tycktes kunna smälta ett sådant meddelande