Sundsvalls tidning – 10 mars 1874, sida 3

Man satte sig till bords, och maten iubarsmen innan Lachner ännu hunnit smaka den, utbröt det oväder, som samlats öfver hans hufvud. Alla sedan 36 timmar uplefda faror voro småsaker mot den, som i detta ögoublick väntade honom. örverstens betjent inkom nämligen och anmälde att underlöjtnant Wandelstern önskade tala med regementsbetälhafvaren. — Nu spisar jag, svarade öfversten. Underlöjenanten skall i morgon vid förmiddagsrapporten ondraga sitt ärende. Betjenten gick och återkom genast. Uerr öfverste, sade ban, underlöjtnanten har ett efter sin förmodan mycket vigtigt meddelande att göra, som ej tål något upskof. Ötfversten reste sig från stolen med förtrytsam min, mumlande för sig själf något om öfverdrifvet tjenstenit och begaf sig in i ordersunmet. Därvid lämcade ban dörren öppen efter sig. Ofverstens gemål hade ett ögonblick tidigare begifvit sig ut genom andra dörren, för att gifva tjenarne några besallningar angående maten. Lachner befann sig nu ensam i rummet. Ilan kände sig nästan hågad att störta sig ut genom fönstret. IIans hjerne brände, som om den varit antänd, och hjertat klappade med en häftighet. som om det velat spränga sitt tängelse. Ilan anade det värsta. UInderlöjtnant Wandelstern var nämligen den offiser, som kommenderat kompaniet ute på gårdeo. Ilans besök hos öfversten, det vigtiga oupskjutligs meddelande, som han hade att göra — kunde denna ovanliga händelse betyda något annat — än vår grenadiers fördärf? Lach