Sundsvalls tidning – 10 mars 1874, sida 3

— I sanning oerhördt! svarade Waudelstern. Jag förmodade genast, att han hade något brottsligt i sinnet. — Det är Ni som är fräck, herr Underlöjtnant, då Ni vågar att lämna mig en sådan rapport! dundrade öfveraten. Att af den tillfälliga likheten mellan två personer vilja sluta till deras identitet är antingen den löjligaste dumhet, eller det farligaste vansinne. Denne major, om hvilken Ni talar, är baron von Kaunitz. — Det är Lachner, uprepade underlöjtnanten med ornbbligt lugn. Det vill säga samma simple grenadier af första kompaniets tredje korporalskap. som ryss fått fem dagars ny permission till de 2, han förut hade. Dörren emellan båda rummen tillslöts nu. Öfversten hade sannolikt nu först kommit att tänka på, att gästen i nästa rum kunde höra underlöjtnantens meddelande, och därför genom dörrens tillslutaude sökt hindra det. Och som han vidare sänkte rösten, blef fortsättningen af samtalet mellan honon och Wandelsteru för Lachner en hemlighet. — Ännau år jag ej förlorad, sade han för sig själf med sammanprässad stämma och störtade ett glas vin utför strupen. Öfversten är otroguare än en frinsk filosof. Det är ganska möjligt, att jag kommer undan för billigare pris, än den fjäskige underlöjtnanten. Den maskerade grenadierens känslor torde kunna jämföras med en delikvents som redau ligger på stupstocken, men hörer ett aflägset buller, och däraf hämtar den förhoppning att mängden ser en ryttare med hvit nåsdok i havden, som medför benådning, (Forts.)