Sundsvalls tidning – 5 mars 1874, sida 3

— En gudomlig kvinna! Så djärf var ej min djärfvaste dröm! Emilie von Witthahn skref till bonom följande : Mitt hjärtas ångest har beröfvat mig lugn och fattning, och jag vet på förhand, att detta bref skall bära spår däraf. Ädelsinnade man, utau att känna mig har Ni gripit till värjan, då jag inför Edra ögon anfölls af en usling, under det en annan person, hvars egna, heligaste intressen förbundo honom ned min person, trolöst lemnade mig i sticket. Anda till mitt sista andedrag skall jag med tacksamhet bevara minnet af Er storsinthet och oforskräkthet. Ni är en man, en sann riddare, hvilken hänsynslöst bekämpar nedrigheteo, utan att fäste sig vid fördomarne. Det sednare låter mig äfven hoppas, att Ni godhetsfullt skall efterkomma den bön, som jag här nedanför vågar rigta till Er. Slåss ej, herr baron! ty därigenom skulle Ni sätta på spel ett lif, som är dyrbart för alla dem, som förstå att rätt upskatta Er, utan att i gynsammaste fall därmed vinna något. Med bitter smärta inser jag nu, att min förolämpade ära ej kan rentvås med värjspetsen. Sällskapets beteende imot mig sistlidne afton öpnade ögonen på mig, Jeg är en paria uti adelsverlden och skall aldrig mer våga visa mig inom densamma, I morgon bittida lemnar jag Wien. Iagen skall någousin erfara, hvart jag begifvit mig, — Emilie har lefvat kort och lidit mycket. — Hennes lif ute i verlden är vu slutadt. Härmed tager jag afsked från Er, herr baron, och det med känslor, som locka tårar i mina ögon. Jag kvarlemnar dyra egodelar —