voro dessa herrars snabba tungor, den enda organen för stadsprat och lokalayheter, ty Wienerzeitung, stadens dävarande enda betydligare blad, led af låogsyathet och iastresserade sig blott för aflägsoa länder. Hvad som ej tilldrog sig minst hundra mil från Wien, det varseblef hon inte. Så kunde man uti detta intressanta blad få läsa, atr på Ispakans torg försåldes meloner, stora som ett människohufvud, att tre timmars väg bakom Kerio en brunn blifvit gräfd, att en neger på en af Westiodiens öar funnit en skatt, och mycket annat sådant, under det den iakttog den ihärdigaste tystnad rörande tilldragelserna i Österrikes hafvudstad. Då fanns det dock lyckligtvis i Wien bortåt ett halft tusen frisörer, som genast plockade hvarje nyhet hvilken under natten som en underskön blomma upskjutit, och genast fröjdade sina kunder därmed. — Vet eders exellens redan, började frisören oupfordrad sin berättelse, att franska sändebudet, barun de Breteuil, i går tänkte afresa hals öfver hufvud? I ministerhotellet tillgick det lifligt och tre resvagnar stodo på gården, hvilka innehöllo packningen. Kökspajkarne och taffeltäckaren Årlig afskedades och fingo sex veckors aflöning för intet; man mumlade om ett Franskt infall i Nederländerna, och oldgesällen hot hofsadelmakaren slog vad med mig om en half åm Bräanervin, att ett vildt krig skulle utbryta inom sex veckor — jag fruktar ej för att jag skall förlora vadet, ty jag förstår mig bättre på politiken, än almanakredaktören på vädret; och om äfven möjligheten af ett krig med Fraokrike inte kan förnekas, så behötva herrar statsmån och krigare säkert mer än sex