Sundsvalls tidning – 5 mars 1874, sida 2

ställe, där Kaunitz har ett sådant, de svartpenslade ögonbrynen och ögonhären, den fina halsdukeu och den guldkantade uniformen: alt detta inlägger dock något nobelt i mitt utsseende Men sitter mörkret äfven fast? Jo, tör ögonblicket. Därtill kommer ännon en punkt, som betydligt förhöjer min säkerhet. Man betraktar majoren och baronen med en annan blick än den simple grenadieren. Det låga har något motbjudande för den höge. Han ser därpå men iupräglor det ändock ej i minnet. Iatresset för en sådan bild fattas honom. Örversten sysselsätter sig ej med öfningar i komparivis, utan blott i sluten trupp, dår man ej just aktgifver på den enskilde. På grund af kapten Agathons uprepade beröm har han visserligen något tittat på mig, men utan inträsse, emedan han anser mig dömd att städse förblifva simpel soldat. Hvad han än är, inte är ban fysionomist. Men skulle han värkligen mot förmodan finna, att baron Kaunitz liknar en af hans grenadierer, skulle han likväl aldrig komma på den tanken, att de två äro ett, efter som en sådan förmodan är alt för orimlig. Utan fruktan kan jag därför umgås med Löwenwald, och jag kan ej förneka att han såsom kamrat och dubroder behagar mig jämförligt bättre, än när ban såsom öfverste med barsk stämma kommenderar regementet.