Älskvärdast föreföll hon honom vid det tillfället, då hon med en mycket sägande blick afskedade sin fästman. IIon handlade därvid omedvetet efter hans eget sinne, och denna sympathi gjorde honom mycken glädje. Det klappade på dörren, Lachner ropade: — Stig in, och juden Freiberger steg in och satle sig på en stol vid sidan af Lachners säng. — Ilvad medför Ni för nyheter? tilltalade honom denne. — Jag kommer från fursten, sade juden. Han vet redan noga, hvad som förefallit hos grefvinnan Sonnenberg. Eder lycka är gjord, ty jag har att för Eder anmäla den höge herrus fullkomliga belåtenhet med Edert upforande. — Iluru står det till med min permission? — Den bar Dblitvit förlängd för fem dagar dock kommer Ni sannolikt ej mera attryckain. — Maste jag äunu längre förblifva baron Kaunitz? i Ja, Ni är äonu altid som sådan högst nödvändig. — I ett hänseende är det mig högst angenämt. — I hvilket? — Jag måste slåss med en kavaljer som i går på bjudningen betedde sig högst gement. Jag måste gifva denue baron en näsbränna Zlott i hans blod kan den skymt aftväs, som han tillfogade baronessan Witthahn. — lör förvandliag går fort! svarade Freiberger leende. Ni har blott eu afton varit kavaljer, och därunder har Ni haft tid att föra bakom ljuset en minister, skaffa Er på halsen en duell Och eröfra ett fruntimmers hjerta!