Kkjsarinnans Grenadierer. Historisk roman af Theodor Scheibe. Öfversättning för KSundsvalls Tidning N. K.(Forts. från n:r 24.) Tolfte Kapitlet. Grenadieren som baron. Utmattad af 36 timmars fortsatt själsansträngning sträckte Lachner sig på sitt läger och föll i en sömn, som varade anda långt fram på förmiddagen. Åndtligen vaknade han och tänkte öfver gårdagens tilldragelser. slans första tauke egnades den sköna, bleka baronessan hvars bild han äfven sett i drömmen. Till denna tanke slöt sig en annan, som var mindre angenäm, den på duellen. Faran afskräckte honom icke, ty såsom student bade han varit den skickligaste fäktaren vid universitetet, och såsom soldat hade han ej legat ar sig, då en af offiserarne ofta kallat honom till sig och för öfningens skull fäktat med honom. Men frågan gälde huruvida fursten änuu längre skulle låta honom spela sin roll, och om hau skulle tillåta honom att slåss. Ian betraktade sia nämligen som en marionett, som måste röra sig efter ryckningen på snöret. Om förevisaren icke wera anser spelet för lönande, lägges den ned i lådan, och det är förbi med alt. Ack det var dock en skön dröm! Emelie hette den älskvärda sot ban erfarit ur grefvinnans mun.