— Gud öfver alt, hvilken vacker rekommendation! inföll Siegmnnd. Jag skall bevisa herr Freiberger, att ordning och vishet tör mig ega större värde än hundra tosen riksdaler. Den nye betjenten skickades åter ut ur rummet. — Pojken är slug, tystlåten och tillförlitlig, och jag har redan inöfvat honom åt Eder hvilket förminskar Eder fara. — Har Ni underrättat honom om sakernas värkliga ställning? — Gud bevare mig! Han har ingen aning, det Ni är en falsk baron, och tror fullt och fast, att han hos mig sett Eder i förklädnad. — Upriktigt sagdt, Freiberger, Siegmund behagar mig inte. Jag häller honom för obetänksam och skvalleraktig. — Käre vän, jag går i borgen för honom. Hvad jag hos honom har att klandra, är att han pratar litet. Det är dock ganska oskyldigt. Hau skall aldrig glömma sig och emot Eder åsidosätta respekten, Ilan har genom sin slughet redan flera gänger visat mig stora tjeuster. Jag skänker ej häller aldeles bort honom utan lånar Er honom blott. Jag måste nu lämna Eder, för att skaffa Eder skönale kläder, en ridhäst och någre smycken. — Skänk mig ännu några ögonblick, återtog Laehner. Ni måste gifva mig ännu några uplysningar och det i afseende på baronessan Witthahn. Jag måste veta hvarför man förföljer henne. — Det är en lång historia, som svårligen låter sigaffärda i korthet. Jag måste — Freibergers tal afbröts af den nye tjenarens inträdande. (Forts.)