grenadieren villle taga afsked; men öfversten drog hans arm under sin och sade: — Jag följer dig tilt din boning, käre Kannitz. Natten äs vacker, låt oss gå dit tilltots. Vära vagnar skola lårgeamt följa oss. — Kära Låwenwald. svarade grenadieren. Din saderliga tillvifvenhet uptyller mig med känslor, som jag ej förwår skildra. — Gode Arthur, genmälde öfversten med värma. Betrakta mig såsom den trognaste vän. Jag har otta tänkt på dig. — Säkerligen inte så ofta som jag, svarade skalmen. — Du har här råkat ut för cen sämre affär! — Jag tror att jag som en man af ära var förbunden att på detta sätt upträda emot baron Åiedesel. — Det är osäkert sade öfversten. Riedesel bar visserligen i sallskap t betsdt sig hänsyuslöst, och dock undveko alla att taga till ordet såsom baronessans sakförare. IIennes sak star mycket illa. Grefvinnan Sonnenberg har bestämdt begåit ett stort fel, då hon inbjöd denna kompromitterade person. — År baronessan oskyldig eller ej? — Jag anser hevne för oskyldig; men ty värr är hon ej i stånd att bevisa det, och ätven om hon det kunde, så är hon dock fläckad genom anklagelsen och därför så godt som död för sällskapslitvet. — Uuder alla omständigheter, menade Lachner, förtjenar den tuktan som offentligen skymfar en kviuna, till och med, om hon vore skuldbelastad; mer jag börde ganska många stämmor ytra sig till hennes förmån, och mitt hjerta