Sundsvalls tidning – 24 februari 1874, sida 3

Sällskapet stod tillsamman uti skilda grupper, inbegripna uti lifligt samtal, hvartill baronessans ankomst otvifvelaktigt gaf auledning; men hon själt sågs ej till. När Lachner kom till dryckesskäoken, som genom en konstgjord trädgårdsanläggning var skild från danssalen, såg han ej långt från ingången därtill en herre och en dam, som hemlighetstullt samspräkade med hvarandra. Damens anblick fängslade hooom, ty han trodde sig i heune hafva funnit originalet till det porträtt, som han sett hos Freiberger. — Hon måste det vara, sade han tör sig själf, ty likheten med porträttet är för tydlig. Hon är i sanning skör, och en sådan mängd behag tror jag mig änun aldrig hafva sett förenad. Och likväl var denna dams ansigto blekt, och tårar stulo sig ned öfver hennes kinder. Under fortsatt samtal närmade paret sig honom, och han fick därigenom tillfälle att noga betrakta hennes drag. Därvid varseblef han, att en djup sorg upfylde hennes sinne och att hennes stora, blåa ögon voro särdeles själfulla. Mannen vid hennes sida var äfveuledes en ingalunda ointressant företeelse. Ilans höga och bredaxlade gestalt egde för öfrigt en smärthet, som mången flicka skulle hafva afundats houvom. Haus auletsdrag liknade en vacker kvinnas, och dess färg var särdeles hvit och rosenröd. IIans drägt var särdeles rik och elegant; men det yppersta bland altsamman och ett riktigt konstens mästervärk var hans peruk, som kunde anses för ett värdigt sidostycke till furst Kaunitz(Forts.)