— — Det fröjdar mig, att min domstol förklarat Eder oskyldig och Eåra anklagare för usla belackare; ty jag har aldrig tviflat på Eder oskuld. — Det var vackert gjordt af honom, svarade Speier. Jag instämmer fulikomligt med kejsaren; men verlden, den offentliga meningen! Baronessans oskuld ådugalades ej så solklart, som det burde hafva skett. — Den har Ulifvit visad så solklart som möjligt, genmälde grefviunan med stor bestämdhet. — Ett hufvuddokument af stor vigt fattades. Domstolen fäste sig visserligeu ej därvid, men — . — Min herre, har Ni glömt kejsarens förklaring? utropade damen med förtrytelsens värma, Jag bekänner öppet, att baronessan är min intimaste vän, och att jag går i borgen för hennes beder såsom för min egen. — Jag likaledes, tillade den gamle grefven men jag beder Eder att inte misskänna ställningen, Den allmänna meningen är en sruktansvärd domstol, och den, som dess dom träffar, är förlorad äfven om han är än så oskyidig. — Det är hederligt folks piigt att omstämma den allmänna opinionen, i fall den skulle misstaga sig? — Men det är knappast möjligt! — Det är lätt möjligt, herr grefve! Genom de enskildes modiga upträdande hafra redan tusentals fördomar blifvit rättade. — Min dyraste grefvinna, grep Speier å nyo till ordet, jag är örvertygad, att hela sällskapet delar Eder meniog angående baronessans oskuld; men likväl bar henves upträdande här fram