vetade hemmans stogar utgöra omsrinn... 165,000 Skogar tillhörande hemman anslagna till allmänna inrättningar (t. ex. Upsala univers sitet) eller till milda stisteljer D beräknas utgöra. ....... 370,000 Boställsskogarne (civile, mic litie oh edlesiastike7. .... 5,668,000 , S:ma 30,378,000 fw.-ref eller omkring 5,360,000 tunland. (Häradsallmäns ningar, tillhörande 56 härader, intaga en rymd af omkring 200,000 tunland 5. En hwar fattar att skogsrymd af utöfwer fem millioner tunland är utomordentlig rikedom, fom borde lemna en mycket stor afkastning. Endast en behällen åzsinkomst af 50 öre pr tunland stulle gifwa en statsinkomst af 27 millioner fronor. Nu har finansministern trott fig funna beräkna en bruttoinkost för 1875 af en million, därifrån likwäl mer än hälfter skulle åtgå till jägeristaten. Statens behållning blefwe sälunda ide 10 öre pr tunland. Det är med en sådan skogshushållning för ögat, som man will alt mer utwidga statens eganderätt til skogarne. Härtill lärer man wäl swara: Fust denna ringa afkastning ar en god sak, emedan hon wisar, att staten sparar fin skog och sålunda söker rädda oss i sin mån frän den allmänna ifogsföritöringen. Detta kunde kanske sägas, om det wore få lydligt, att träden aldrig åldrades; men nu hafwa de den swagheten. liksom all annan lefwande na: tur. De åldras och ruttna neder och förgås ej blott utan alt gagn, men till skada för återmärteu. Att i någon mån bota denna skada har man nu börjat sälja skog från kronoparker och kronomarker, och har då nöjet att få, säsom wi nyligen omtalat, erbjuda på auktion en million öfmweråriga och skadade träd. Men detta är — det säger wanligt fundr för: ständt — ide skogshushällning, utan ftogsmifhnshållning. En afwerkad skog ger alltid ett sorgligt intryd. De wäldiga träden stodo där nyss få praktfulia och höjde fina fronor mot himlen. Nu står mar: fen öde och sköflad. Mian är färdig att ropa fitt we öfver ödeläggaren. Och dock mäfte denna förflöring ske, lika wisst fom den präktiga, gungande rägskörden mäste afmejas. För båda gäller dock. att ny brodd och ny stord upstår efter förödelsen, blott med silnad, att stogens wåxtår år ett ärhundrade. Den som skrifwer detta har wuxit upp med ärfdt hat mot skogsförstöring. Där ftod en herr: lig gammal barrfkog på den milslånga stranden af en utaf Mälarens sjärdar. Midt i fjärden lägo öar med den ewigt gröna skogen. Kom så eu kånd skogsförstörare från Stocholm, hwilken förtritelsen gifwit wedernamnet itogsdjäfwulen, och töpte stogen, afrödjande de wida stränderna oc) de wadra öarne. Det war en syn, fom wäckte ;åndigt ny harm. — Efter ett par tre årtionden ätersagos dessa trakter, med intrycket af ödeläg: gelsen ännu i friskt minne. Men hwad är detta? Stränderna ftå åter gröna af den wadraste ung: skog, och de asswedda öarne, med deras kala berg, stå fagrare än nägonsin i fin sommarskog af lummig lösskog. Sa är det: skogen wäxer upp igen. Han mår sie falla, när mognadens tid är inne, eller förr också, om få tarswas, och han wärer upp igen, när ingen högre odling träder i hans ftälle, eller där de unga plantorna utsäattas för hungriga freaurs matlust. Det är säledes ej mot afwerkningen man bör vända fin nitälskan, utan för främjande af återvärten. Få ämnen inom solkens hushållning hafwa mar it mera utsatta för att bedömas med känslan och idelsen än ffogshushållningen, och utan twifwel tager däri en kansla af skogens wigt och wärde, om är fann od) giltig, sardeles i land med kalare klimat, där man med skal kallar skogen för bondens pels. Men här råda på samma gång ördomar och öfwerdrifter. Klagan öfwer skogens örstöring går i wärt land ärhundraden tillbaka, ch det råder en sägen i Norrland, hurusom ett ungligt budskap förbjöd folket att taga safwen af e unga furorna för att däraf baka bröd under n hungersnöd, emedan skogen därmed förftördes. od wi äro ej ensamma om denna klagan. För lott ett par dagar sedan läsa wi uti ett swenskt lad i Amerika, under öfwerskristen skogssköfling, tt Nordamerika utfört under förra året tråwaror ll England för 16 millioner dollars, hwilket wore ägot ganska betänkligt. Det är också rätt mycket, m bar talar till känslan af oro. Wi skola ej ngre hafwa någon wed, heter det, utan nödgas ysa ivjäl och det gör man ide gerna. Eller f heter det: i och med skogarnes ödeläggande all intet regn mera falla, utan falla, torra min: t härja alt lefwande. Och det är ju ej heller igenämt. I denna sinnesstämning är det alltid swårt att