Sundsvalls tidning – 19 februari 1874, sida 3

takt, som han vid hälsniugen iakttog, drogo till honom allas blickar. Därtill kom dessutom, att han hade samma namn, som den firade statsmannen och därför ryktesvis var känd af många fastän ingen kände honpm persouligen. Ingen belgier fanus lyckligtvis bland sällskapet, Lachner vände sig till den närmast stående nämligen preussiska legationssekreteraren, baron von Riedesel, en slägtinge till mimstern af samma namo, och sökte att med honom inleda ett samtal, hvilket äfven lyckades, dä han till ämne darför valde anordningarne för aftonen samt blott uttalade den förhoppniag, att han, efter att länge hafva haft träkigt, vu ändtligen en gång skulle få riktigt roligt. Inom ett ögonblick fann han sig omgifven af herrar och damer, hvilka sökte bans bekantskap och ville taga reda på hans förhallanden. Grenadieren var icke vid bästa lyune, ty han kände, att han stod på en slipprig mark, på hvilken han ännu aldrig bade rört sig. Om ban ytrade ett enda oförsigtigt ord, var han förlorad, Och han var sitt fall ganska nära, ty nu nalkades honom en person, hvars anblick jagade bang blod upp i ansigtet. Denne var hans egen öfverste. — Hvar är han? hvar? klingade öfversten, grefve Löwenvalds kraftiga stämma, en stämma, som Lachner så ofta hört uttala kommandoord. — Major Kauuitz! — Ilär! sade grenadieren med beslutsam stämma, under det hans hjarta satt i halsgropen. Öfversten stälde sig framför honom och be