Sundsvalls tidning – 19 februari 1874, sida 3

hörde bär till fin sed att i ädel srimodighet ytra och otvunget besvara de skämtsamma infall, som aftonens lifvade stämning framkallade. Det spöke af spanskt tvång, som Maria Teresias medregent förvisade ur k-jsareborgen, och som ännu spökade uti den gammalkonservativa adelns kretser, hade äfven här utan uäd måst försvinna, hvilket icke ä. att undra öfver, när man erfar, att grefvinnan Sonnenberg var ej endast kusin, utan äfven intim vän till furst Kaunitz, bvilken åter fullkomligt gillade fin herskarinnas åsigter. Gretvianan Sonnenberg, född Rietberg var för ögonblisket enka, så till vid som hennes man sedan några månader blitvit skickad såsom sändebud till Stamsul, och det var töga hopp för banden, att han inom år och dag skulle få återvända. De flesta inbjudna, hvaribland särskildt böra märkas den franske och ryske gesandten, voro redan samlade; men furst Kaunitz som vanligen brukade bevista sin slägtinges bjudningar, fattades i afton. Ilan hade låtit tillkännagifva, att en opasslighet kvarhöll honom hemma. Klockan half elfva lämnade grefvinnan Sonnenberg sällskapet, euiigt gästernas förmodan för att vidtaga några anordningar. Några minuter därefter öpnades flygeldörrarne och löparen avmälde med sia höga stämma: — Uerr baron von Kaunitz, major och gesdndtskupsattachö. Grenadeeren Lachner inträdde i salen, där han ådrog sig allman upmarksamhet. IIans höga inponerande gestalt, förhöjd af den granna uniformen, hans fina ansigtsbildning och den lugna