Sundsvalls tidning – 19 februari 1874, sida 3

trabtade honom skarpt. Hans ausigtsuttryck vitnade om djup rörelse. Lachner hade ofta varit i sin öfverstes granskap. Samma dag regementet återvände till Wien, hade öfversten från sitt fönster kallat honom, som då stod där utanför till sig, emedan han tyckt sig märka, att hans hårpiska ej hade den föreskrifna längden. Men öfversten fann, att han hade misstagit sig, och afskedade honom därför med ett: höger om, marsch! Då han nu stod framför honom, och Lachner såg minspelet i hans ansigte, kunde han ej afgöra, om det uttryckte vrede eller ett öfvermått afgladje. Nu utbredde Lövenwald sina armar och sade med rörd svämmna: — Arthur, min käre Arthur, har du glömt kapten Löwenwald, som skänkte dig den lilla ridhasten, då du var en tioårig gosse? — Ack huru skulle jag hafva glömt den, svarade grenadieren modigt, den lilla, vackra hästen, som jag med en sådan glädje red! — Min Arthur, kom i mioa armar! Ötversten tryckte grenadieren till sitt bröst, ja han kyste honom till och med, medan tårar rullade ned öfver hans kinder. — Förlåten mig, mina herrar och damer! tillade han därefter och vände sig till säliskapet. Men jag kunde vid Gud! icke lägga hand på mig vid anblicken af min käre Arthur, som jag redan genom testamente har bestämt till min arfvinge, utan måste lämna dem fritt lopp. Jag och hans fader voro de ionerligaste ungdomsvånner och de trognaste kamrater. Sonen är betydligt högre än tadren, men liknar hovom för öfrigt ganska mycket. (Forts.)