— nn Lachner satte sig på stolen, och Siegmund tog plats midt emot honom på en pall. — Vill Ni, att jag skall steka lök? frågade Siegn und efter någon tystnad, eller skola vi spela hort till tidstördr1? Lachner sjorde en uekande åtbörd. — År Ni verkligen min herres son? — År Ni versliven tysiken? — Gud öfver alt! Ja, det är jag. svarade Siegmund. — Jag har visserligen aldrig hört, att Freiberger hade någon son; men om Ni är hans son, så äro vi anförvanter, ty Freiberuers far och min morfar voro kusiner. Men om Ni är min slästinge, måste jag veta, huru det förhåller sig med Eder. Ni lihnar inte mera en jude, än karniolen lUuknar karbunkeoln-. Lachuer ämnade Just tillrättavisa den unge juden för haus nåsvishet, da det hlay padtes på gatudörren. Siegmund ilalle till fönstret. Ah! sade han Gud öfver alt! det är den sköne baronen, var bäste kund! Hvad kan han vlja? Träd in där uti kammaren på nagra ögonblick, medan jag släpper in honom. Grenadieren fogade sig efter hans önskan och begaf sig in uti det inre run met. Knapt hade han varit där fem minuter, da Sicamunl inträdde med ett etui i handen och sade: — Kom nu ut Igen! Den sköne baronen är redan åter borta. Pa tröskeln afgjorde vi affären. Se hur vackert! Siegmund öpnade etuiet och uttog därur ett i briljanter iafattadt, kvinliat mmiatjryorträtt. Ett ungdomligt, blekt, oralt ausigte med de