Sundsvalls tidning – 14 februari 1874, sida 2

Berätta mig ärna en gång, hvad han fått veta angaemle miu slästing Arthur Raunitz. Lachaner berättade, och statskansleren åhörde honom upmärksamt. Ingen kånner Arthur, sade farsten eftertäånksamt för sig själf. Sannolikt ville han låta soldaten veta sina tankar. Ilans ankomst tiil staden kan ej förackas, eftersom han geuom censurens oförsiktighet kommit att uptagas i bladen bland anlände resande. Hans afresa från Wien maste dock föruekas Fursten tystnade och såg linge tigande på Lachner. — Grenadier, sade han slutligen. IIanliknar mia slagtinge lika mycket, som mulåshHan likrar en häst. Smärta, unga och blomla ären I båda; men han är halfva bufvudet högre, än Arthur, och Edra drag hafva ej eus den aflägsnaste likhet med hvarandra. Dock betyder det iagentivg, medan Wienarne inte hatva nöjet att känna Arthur. Ilan, gregadier, är djärt, listiv och stuz och cer en fin polityr, ja till och med nagot elegant uti sitt uttryck sätt, hvarigenom Ilan skulle taga sig bättre ut som olfiser än som simpel soldat. Apropå, huru länge har Ilan varit i krigs:jenst? — Ö ver trå ar, cdors exyliens. — Och har med sin bildning dock ej ens knunat bringa sig upp till korporal! — För ett obetydligt ungdomsfels skull har Jag blirvit dom? til! tvargovårfuing för litfstiden sasom sdä el saldat. — Vär datta fel al vannederlig beskasfenhet? — Nej, ers nåd! Jag var i saken lika oskyl