Sundsvalls tidning – 12 februari 1874, sida 2

för, hvem han hade framför sig. Då han hade att frukta, att han ej skulle få företräde, emedan han såsom kurir inte kunde uppvisa något kreditiv, lät han det gynsamma ögonblicket ej gå förloradt. — hders furstliga höghet, böjde han sin stämma och rätade sig på militäriskt vis, jag beder aldra underdånigst om nådigt gehör. — Ilvad vill karlen? frågade han Bonfleur på franska spraket. — IIan säger, svarade denne på samma språk, att han som kurir kommit ifrån Mänchen och har depescher att aflemna. — Hvar äro depescherna? frågade fursten. — Jag mäste utan vitnen tala vid Eders furstliga nade, svarade soldaten. — Mannen synes mig misstänkt, anmärkte sekreteraren, och detta så mycket mera, som det inte är vanligt, att man anförtror simpla soldater öfverbringandet af utan tvifvel vigtiga depescher. Kaunitz fixerade ännu en gång grenadieren skarpt och då denne lugnt utbärdade hans blick, sade han till honom: — Aflägg sitt sidogevär och följ mig. En minut sednare stod grenadieren utan sidogevär uti statsmannens arbetsrum. Fursten höll en parfymerad näsduk för näsan och antydde grevadieren att hålla sig på vederbörligt afstånd ifrån honom samt sade: — Han luktar kasern! — Jag beklagar, svarade grenadieren med halfhög stämma, att min vistelse uti en diplomatisk krets och bar der erfarit saker, som för Ers nåd kanske äro af stor vigt.