Sundsvalls tidning – 10 februari 1874, sida 3

Åauu en stund förblef Lachner uti sitt gömställe. Derpå framkröp han och sköt rigelu för dörren, ty han hörde ännu alltid vandrande fotsteg uti husets öfriga rum. Ändtligen blef det tyst. En klocka uti ett af sidorummen slog fyra. Nu trodde Lachner sig utan fara kunna anträda återvägen. Kammartjenaren hade visserligen tillstängt terassdörrarne, men kvarlemnat nycklarne i nyckelhälen. Lachner ville inte lämna efter sig några ostängda dörrar, för att inte gifva anledning till misstankar. Sedan han gått genom dem, låste han dem därför till utifrån och tog nycklarne med sig. Med dragen sabel i banden vandrade han, därpå den förra vägen genom trädgården, öfver snön, som kuarrade under hans fötter. Månen hade redan gått ned, och mörkret herskade rundt omkring. Detta var dock för grenadieren ej oangenämt, då bans säkerhet bärigenom fö. höjdes. Utan att se till någon mänviska, öfversteg han stängslet och ilade sedan med raska steg utföre berget. Ilan var nu utom all fara. Siebner hade tidigt uppstigit. Med förstörd blick och sänkt hufvud skred han mot vaktstugan och lämnade Hauswalds vänliga hälsning obesvarad. Aldrigfull skref just på sin rapport, då den gamle tygmästaren lutade sig öfver honom och läste tjeusteskrifvelsen öfver hans hufvud. — Berättar Ni ou återigen, att ingenting nytt tilldragit sig? sade han med förtrytsam ton.