Sundsvalls tidning – 7 februari 1874, sida 3

undrade talaren, om ej finansministern skulle tacka Bud, om han hade några millioner i behåll. J afseende å de beräknade förhöjningarna i tra: fikinkomsterna anmärktes, att trafiken wisserligen wore god och winstgifwande, men sannolikt wore dock den tillökning pr banmil, fom af finansministern beräknats, för hög, och man borde bland an: nat taga i betraktande att en stor del af materiz elen inom fort wore förfliten och målte förnyas. Skogarne renderade äfwen ganska betydligt, men inkomsterna däraf upslukades till stor del af utr gifterna till skogswården. Man hade talat om grundskatterna och talaren erinrade sig, huru man i afseende å dessa påstått, att jordegarne fordrade så stora eftergifter. Det hade dock endast i fråga satts en årlig minskning af 180,000 kronor, d. w. s. ej få mycket en gång, att det förslår til löneförhöjning åt ett enda de partements tjenstemän. ö Finansministern hade framhållit att dyrtidstillägget för löpande året, utgörande 3 millioner, representerade en utgift, fom i framtiden ej skulle återkomma, men det wore just farhägan, att dessa dyrtidstillägg skola öfwergå till permanenta förhöjningar, fom förestafwade motståndet mot de samma. Talaren förundrade sig imellertid ide öfwer, att det begärda dyrtidstillägget upginge till få stort belopp — regeringen hade ju nästan trugat samtlige ämbetsmän att inkomma med begär ran om löneförbåttring. Kom nu, hade de sagt, shär finnes medel i öfwerflöd — intet fnusfel, tan skulle dock få swärt att inbilla en tänkande människa, att 8a 10,000 kronors karlar ej skulle kunna berga sig, och ännu mindre tycktes någon tillökning behöfwas för dem fom sutto med 15,000 kronor. Ja, talaren trodde till och med, att äfwen de, fom hade wida mindre, kunde taga fig fram, utan att de och öfriga medlemmar af deras familjer behöfde lefwa på 34 öre om dagen. Ett justitieråd hade för ett par år fedan till talaren såsom fin åsigt ytrat, att lönctillökningen 1856 warit en olycka för tjenstemännen, hwars pretentioner på lifwets bekvämligheter i följd däraf alt för mycket stegrats. Detta trodde ock talaren, lifsom han äfwen war öfwertygad, att det war de bättre lottade klasserna som till hufwudsakligaste delen bidraga till tullmedlens höjande genom införffrifning af en mängd utländska lyxartiklar, franska chignoner o. d. Den meritförteckning finansministern upläst öfwer regeringens åtgöranden i i reorganilationsfrågan wore wisserligen ganska wacker, men mycket wore ännu ogjordt af hwad wid 1868 års riksdag blifwit begärdt, och man finge ej se blott på, att förändringar blefwo widtagna, utan dessa förän: dringar måste äfwen innebära förenklingar och för: bättringar. Den decentralisation, fom blifwit fram: stald sasom få högligen önskwärd, wore långt ifrån genomförd. Twärtom fyntes begäret att centralisera så stort, att regeringen eftersträfwade att draga till fig de allra minsta småsaker. Wore talaren minister, trodde han fig utan skada funna göra fig kvitt 34 af dessa småsaker. Han skulle t. er. låta landshöfdingarna själfwa permittera landsstatens tjenstemän, lata församlingarna taga lån ur fyrt kassorna o. s. w. utan att lägga fin näfa i blöt med dylikt. J asfseende å statens räkenskaper wore en för: enkling af högsta behofwet påkallad, ty nu taga de tio gånger större arbetsstyrka i anspråk än som behöfdes. J detta afseende refonunenderades tala: rens förslag om bildande af en statskassa såsom förtjent af beaktande. Talaren slutade med der försakran, att han ingalunda, såsom hr Lindmar förebrått honom, wille göra tjenstemännen tunne som pannkakor utan måtte de gerna för honon wara såsom jäsmunkar. Detta hr C. A. Larssons anförande föranledd wid flere tillfällen högljudd munterhet inom kam maren. Hr Tern frågade om grefwe Posse hade werk ligt allwar med sin upgift att regeringen wille be strida löpande statsutgifter med länta pengar. Grefwe Posse swarade att den utredning, son börjats, men ännu ej afslutats på statsutskottetriksgäldsafdelning, uplyst om det nämda förhål landet. Grefwen kunde ännu ide upgifwa bestäm da siffror, men skulle nog blifwa i tillfälle därtill Ar IBern förnefade riktiabeten af en sådan be