Sundsvalls tidning – 7 februari 1874, sida 2

väg till Lombardiet och Piemont. Schweitz råkar därigenom i fara, och med Tyska rikets författning och dess furstars själfständighet är det då slut Österrikes ungdomlige monark tål ingen annan storhet vid sin sida och skall, om hans plan lyckas, blott använda de andra furstarve i biroller. Sådan är ställningen, och för att undvika dessa faror oeh tillintetgöra det äregiriga företaget, har min kungliga herre utnämt mig till sitt hemliga sändebud och gifvit mig fullmakt att träda i förbindelse med de vänskapligt sinnade regeringaraes herrar sändebud. Österrike måste frivilligt träda tillbaka, eller ock tillbakavisa vi det med svärdet! Grenadieren under bordet bade egnat detta tal samma upmärksamhet, som herrar diplomater, hvilka sntto biott två fot högre än han och hans förlägenhet försvann, ty för de människor, hviska han ertappade uti en sammansvärjning emot sitt fosterland, hade han ej mer respekt än för andar och djäflar. Baron de Breteuil besvarade det hemliga sändebudets tal med orden: — Edra exellevser, jag är gled öfver att hafva blifvit befunnen värdig att besitta vår tids berömdaste och visaste statsmäns förhandlingar och skall skatta mig lycklig, om genom dessa gemensamma öfverläggningar och beslut det goda förhållandet emellan mig och de höga berrarne ännu mer befästa. Tyvärr fruktar jag nu att i denna fråga icke kunna fullständigt instämma med mina herrar ämbetsbröder. Såsom trogen rojalist och samvetsgrann företrädare af min höge herre får jag icke följa mina egna böjelser, utan mitt kabi