Sundsvalls tidning – 3 februari 1874, sida 3

O—crQWSnsMQQ, mDmÄ——77—7——22 Men ingenting visade sig, och intet svar följde på detta tillrop. — När återvänder vagnen? frågade åter Westmaier. — Aldrig, aldrig, lydde deu gamles svar. — Om något ondt vederfares Lachuer, måste man nästa gång hejda vagnen. — Ett godt infall, hånade Siebner. Denna vagu passerar ej på samma sätt, som andra vagnar. Hon kommer flygande — man vet ej hvarifrån, eller hvartbän. Huru spökaktigt blek månen skådar ned! Hör Ni inte vindens tjut? Rysning intar naturen själf i denna förfärliga stund, — Vi hafva äfven sinnen, herr tygmästare, svarare Westmaier, och dock märka vi ingenting. — Förblindade folk! Hedningar ären I, intet annat än hedningar! Siebner ville förnya sin förmaning, när ett buller hördes, som förstummade honom. — Den kommer! suckade han. Karlen är förlorad! Denna gången hördes vagnens rullande och hästarnes hofslag mycket otydligare än vanligt för den nyfallna snöns skull; men knapt hördes detta förr än vagnen redan var framme. Med vindens snabbhet flög den åstad. Nattens fullkomliga klarhet medgaf åskådarne att riktigt noga taga den i betraktande. Själfva vagnen var svart och försedd med glänsande glasrutor, och den drogs af fyra ramsvarta hästar med svarta plymer på hufvudet likdom sorghästar och svart remtyg. Vilat flad