är äfven själfmord, om man gör en resa i den lede fiendens sällskap. Aldrigfull! vi äro kristna och det är vår pligt att rädda vår medmänniska ifrån fördärfvet. — Jag skall föreställa honom detta. Begif Ni Eder lugnt till hvila. Tygmästaren aflägsnade sig. Anländ till sin boning sträckte han sig blott halft afklädd på sitt läger och lät lampan brinna. Han hade besiutat att klockan 11 inspektera vakten och hiadra Lachner från att utföra sin afsigt, om han skulle försöka det. Snart öfverväldigade honom likväl sömnen, och då han med ljuset i handen såg på klockan, fann han, att hon blott fattades fem minuter i tolf. Raskt kastade han kappan omkring sig och skyndade till vaktrummet. Djup tystnad herskade där. Aldrigfull satt med hufvud och armar lutade mot bordet och sof och soldaterna lågo orörliga på britsen. Siebner räknade dem och trädde därpå med lampan hän till de sofvande och tittade dem i ansigtet. — Han fianes icke mera här, sade han till Aldrigfull, sedan han skakat honom vaken. — Hvem är inte mera här? frågade denne sömndrucken. — Den oförvägna människan, som bereder mig så mycken oro. — Hnru mycket är klockan då? frågade vakthafvanden och reste sig upp. — Hoa slår strax tolf, svarade Siebnoer. — Hvar är Eder kamrat? — För tusan! vi voro nära att sofva från altsammans Binder, vak upp!