Sundsvalls tidning – 27 januari 1874, sida 2

strängaspelet! Det är dock ett för härdt straff! — Varen icko tröstlösa, vänner, ytrade klauswald, jag skall upbjuda alt för att befria Eder från soldatståndet. Jag gör mig desmärtsammaste förebraeiser för den vöfverlagda handling. hvartill jag förledt Eder, Hvar och en bland Eder har rättighet att alltid och i hvad för en angelägenhet som helst göra anspak på min hjälp. Vänner, jag skulle gerna vilja upoffra mitt eget lif för Eder, om Ni önskar det, och det kan gagna Eder. Lugna dig, sade Lachner. Du ligger ju inte heller själf på rosor, Vi äro så pass förstandiga, alt vi skola försöka att visa vär skuldfrihet för de personer, som bafva ant att hjälpa oss att förävdra vår belägenhet. Framför alt måste vi sörja för, att vara väaner och slägtingar blifva underrättade om vårt öde, ty de skola säkert upbjuda alt, för att utverka vår befrielse, s — Jag sätter hela mitt hopp till min farbroder, hofspaliermakaren, sade Westnuier. Han lämnar mig säkert ej i sticket. Om jag blott hade tillfälle att sända honom ett bret! — Framför mina andra anförvandter skall jag väuda mig till min slägting, furstens kalefaktor. Han är i stånd att agadalägga vår oskuld och lägga sig ut för oss hos tursten. Studenterna erbjödo korporalen penningar, på det han eller någon kamrat ull honom matte begifva sig till deras slagtingar och lata dem veta, hvad som händt dem. — Därtill är det för sent, svarade denne, — Men det blef ju nyss middag! Klockan ett skola vi marschera härifrån.