Sundsvalls tidning – 22 januari 1874, sida 2

7Vill Ni inte gifva mig förtroende at Hkder olycka ?? Fremlingen skakade hufvudet. Ni skall kanske af andra få veta mitt öde, sade han. Men innan vi skiljas, vill jag gitva Eder ett godt råd, som jag beder Eder lägga på hjärtat. Ingenting i verlden är farligare för en man än kärleken till en snillrik, vacker kvinna, som rörer sig i en krets, hvilken är högre än älskarens. En eådan kvinna, hvilken företer sig för älskarens inbillning såsom en ädelmodig fedrottning, kan förmå honum till alt. Räkna icke på tacksamhet, om Ni än bragt henne de största offer. Ni blir för henne aldrig mer än en leksak. Blir hon mätt på sin slaf, så säljer hon hans lif. Ack det har jag erfarit.? Den bleke främlingen blickade därvid upp till månen och en tår dallrade i hans ögonlock. Med Eder varning har Ni meddelat mig Eder olyckshistoria, sade Lachnet rörd. Var icke tröstlös, kära herre, Gud kan hjälpa.? PHan hjälper, ja han hjälper.? ljöd det bittert från främlingens läppar. Farväl, lemna mig ensam. Med en varm handtryckning skildes Lachver från den bleke mannen och återvände till sina kamrater, hvilka egnat stor npmärksamhet ät samtalet och äfven ahört slutet däraf, efter som fremlingen, öfverväldigad af sina käaslor, framsagt sina sista yttranden med högre ton. Lachner satte sig på den till läger tjenaude träställningen, och främlingen förblef tyst stående vid fönstret, i hvilket han stödde sig med armen. En dyster stämning igrep studenter nas sinnen. Främlingeus lidande manade dem