Sundsvalls tidning – 20 januari 1874, sida 3

Kristian den 5:te i Danmark Swilken herrlig up: fattning! Enligt denna ssulle alt få stigmän och röfware hafwa utgjort snapphanarnes kärna och de med swenska styrelsen missnöjda blott bildat en underordnad beståndsdel däri! Om hr N. gör fig beswär att titta efter uti någon historia, i bwilfen fnapphanewäfendet behandlas, skall han finna, att förhållandet war alldeles motsatt. Han skall då fe, att resningen omfattade nästan hela Ble finge od) nästan hela norra hälften af Skane, det will säga just de ibland de nyeröfrade provinferna, inom hwilka förra tiders swenska härjningar alstrat emot Swerige ett starkt nationalhat; men han skall äfwen se, att småländingarne alldeles afhöllo sig från alt deltagande däri. Det synes äfwen ligga en olöslig motsägelse mellan upgiften att folket låg i ständig strid med de stigmän och lösdrifware, fom uppehöllo fig öfver alt i ffogar: ne, det mil säga hans egna egentliga snapphanar, samt upgiften att de besutna bönderna höllo fig wäl med dem. Eller skulle möjligen de besutna bönderna hafma dragit åt ett håll och det öfriga folket åt ett annat? — Hwar hr N. anträffat ups giften att snapphanarne i muycket liknade tattare, torde han själf få förklara. Wi tro, att ingen få: dan likhet förefans, utan att snapphanarne woro lika äkta nordiska gestalter fom deras afkomlingar ännu i denna dag äro. Åtminstone weta wi att de fåtaliga tattarne ännu i wår tid bo afföndra: de från den andra befolkningen t. er. i Stettiljunga samt att några giftermål mellan dem och densamma aldrig ingås. — Hr N. nämner ett par bondgårdar, fom skola heta Grönhult och Björk hagen. Han wet således ej att det swenska brufet att gifwa bondgårdarne egna namn ingenftädes förekommer i Skane, utan att de där benämnas efter jordeboksnummern: nummer ett, nummer twå o s. w — Det berättas att konung Kristian lofwat, att, om han finge seger, alla brotslingar skulle få tillgift för fina brott; men ett fådant löfte har bestämdt ingen kung kunnat gifwa, lika litet fom någon fredlig och arbetsam befolkning med belåtenhet kunnat emottiga det. Innan wi sluta, funna wi tillägga, att Hr Alf: than förnekar författarskapet till den stiss, som ut: gifwits under hans namn, samt att den förft: nämnda berättelsen utmärker sig för en frisk och saftig stil, hwilken därimot alldeles saknas hos de båda sednare hwilka äro särdeles torra och tråkiga. Om hr Aberg will göra sig tid att riktigt studera sitt äm: e, torde han framdeles kunna blifwa en ganska god författare till historiska romaner; men en sadan förhoppning wåga wi ej uttala rörande de personer, fom skrifwit de twå andra omnämns da arbetena. Mången tyder måhända att de här ofwan på: pekade oc andra likartade fel äro oskadliga och därför ej förtjena ett få omildt bedömande. Wi swara därpå, att de faljfa föreställningar, de utbreda, funna göra werklig skada få i stort fom smått. Hwad beträffar skadan i i det stora, skulle dessa skildringar af swenskarnes utomordentliga tapperhet, som wi i dikten så ofta möta, om de af den läfande allmänheten tas för kontant mynt, lätt funna åter uplifwa den tro på vöfverminnerlighet och däraf följande förakt för fienden, fom en gång fått en så bedröflig wederläggning mid Willmanstrand. Hwad beträffar skadan i i det lilla, wilja wi blott nämna en anekdot: En lårare hade för lärjungarne omtalat miss Nightingales merksamhet sasom högsta ledare af sjukwärden wid engelska fältlasarettet på Krim. En lärjunge an: märkte därwid att han läst, att det war lord Chattertons fru fom hade denna öfwersta ledning. Upgiften mar lånad från en roman med titeln: Lord Chatterton, oc) måste alt få här läraren stå i en ofördelaktig dager inför lärjungarne, för det att det behagat en romanförfattare att förfaljta historien. OQOA29 — — — — — — —