Sundsvalls tidning – 13 januari 1874, sida 3

lighetsfullt och ovanligt låg uti denua midnattliga företeelse. Den gamle tygmästaren korsade sig med en rysning, medan Heckt hviskade i örat på Aldrigfull: allan skall inte våga det! I samma ögonblick såg man en skugga springa in på vägen, svinga sig upp på bundsvotten och sätta sig. Man såg på de hvita öfver bröstet korslagda bandolerremmarna, att det var en soldat. Med otrolig snabbhet försvann han jämte den svarta vagnen. Grenadiererna iakttogo den djupaste tystnad, hvilken ännu forttor, sedan vagnen försvuunit ur sigte, ty eburu de ej delade tygmästarens vidskepliga föreställning gjorde dock hela optradet på dem ett djupt och skakande iutryck. Soart tlammade en stark blixt, och en hättig äskknall hördes, hvarpå vagurasslet med ens tystuade. Amen! stammade tygmästaren och korsade sig åter. aDen förvetoes lidande är slut. Duwmt prat!? svarade grenadierkorporaleo. Åskslaget kommer fran det antagande ovadret. Vi skola få höra mänga sådana till. ?Jag säger Eder, att Ni aldrig mer får se honow, fortsatte tygmåstaren klenmodigt. Hecht, hvartill har du förledt den olycklige!? KVar ingen narrlo genmälte grenadierkorporalen. aluom en timme halva vi honom åter här. Det slog tolf. Skiltvakteo ropade: aflösning!? och grenadierernd begåfvo sig till baka till vaktrummet, hvarifrån de snart återvände för att verkställa aflösningen och göra den föreskrikfua runden. ÄÅskvädret varade ändu eu stund med stor häftigbet; meu ändtligen uphörde det.