Sundsvalls tidning – 13 januari 1874, sida 3

Det var en skön sommarnatt. Ingen luftfläkt förnams; men på Kahlenbergets spets syntes svarta åskmoln långsamt upstiga och förmörka stjärnhimlen. Blixtar utan åskknall flammade emellanåt och förmådde en greuadier att anmärka: ?De däruppe rekognoscera hvarandra först med eldbollar, iunan de sammandrabba.? Torauret i Rossau slog tre kvart, och på den ensamma vallen hörde man slagen snart uprepas från alla hall af stadens tornklockor. Platztl sprang ned från vallen och stälde sig bakom ett träd invid vägen. Några miauter herskade den djupaste tystnad. Den bredvid Aldrigfull stående tygmästaren hviskade darpå till honom: Gif akt! Nu hafva vi snart vagnen här. Kaapt hade han sagt detta, förrän man i fjärran hörde ett buller, liknande vattnets dånande, när det störtar sig utför vattenfallet. Härat fann man att vagnen for fram på en något aflägsen stenlavd väg. Vagnens rasslande uphörde visserligen snart åter; men detta bevisade blott, att den tog af från landsvägen in på den icke stenlagda vag. som gick förbi kruttornet. Efter några minuter blef äfven denna stenig och steg upför, så att man snart åter hörde rasslandet med fördubblad tydlighet. Grenadierkorporalen såg en af fyra höga svarta hästar dragen svart vasn, som med blixtens snabbhet ilade framåt. Hemskt lysande gyistor framsprungo uader hästskorna vid hvarje steg som tillryggalades. Pa kuskbocken satt en liten mörk gestalt, som med piskslag sökte drifva hästarne till större snabbhet. Något hemlig