Sundsvalls tidning – 8 januari 1874, sida 2

lyckades hau snart upnå däcket, under det hans kamrater länsade undan till sina hem. Då Tormund skyndade akter-ut, för att hjälpa rormänuen att styra fartyget den rätta ledon, stannade han på en gång, som förstenad, ett djupt eck lade sig mellan hans ögonbryn, hans ögon blixtrade, hans näsborrar vidgades och hans bröst höjde sig. Hela haus kropp skälfde af hat och hämnad, ty framför honom med sin ropare i handen stod fartygets kapten och i houom igenkände han sin faders mördare Jörgen Sörenso-. Knapt hade dock denna fått sigte på Severin förr än roparen föll ur hans hand hans har reste sig at förskrackelse och med ett hjärtskärande skri föll han baklänges ned på däcket. Förvanade samlade sig någrå af fregattens officerare omkring den fallne och upp utur kajutan skyndade sig en välklädd kvinua, åtföljd af en fyraarig gosse, och knäfallande bredvid den afsvunmade började de egna honom sinhjalp. I detsamma kände Tormunds son ett slag på sin axel, och da hau väude sig om vardet den i befälet närmaste officeren. ?Vi hafva bränningar i lä, lots, fullgör din skyldighet om det är dig möjligt, ty vid Gud! gå vi icke annars till botten. År denne man, frågade Severin den som tilltalade honom, tregattens befälhafvare ?? Ja!? svarade denne. ?För nagra oeh tjugo år sedan sköt denne man min fader i närheten af dessa klippor. Min likhet med den mördade har slagit honom och ma han förgas till straff för sitt dåd. Jag lotsar icke!