Sundsvalls tidning – 23 december 1873, sida 2

jag Eder, att gifva Eder af, innan mina vänner hinna ankomma, ty i annat fall kan denna Eder julefröjd sluta annorlunda än I väntat. Då intet kunde förmå den i tornet fångne riddaren att uppgifva detsamma uppmanade Otto Rud sitt folk att ånyo anfalla samt med stockar slå in tornets dörr och om möjligt taga riddare Rautzen lefvande. Detta var dock icke enligt med den senares tycke, ty knapt hade de danske knektarne börjat bryta den starka dörren, innan stora stenar kastades som af eu slunga ned på deras hufvuden, och riddare Otto Rud träffades själf af en sten, hvilken afslog haus hjälmprydnad. Redan lågo fem eller sex af de stormande knoektarue döde eller sårade vid tornets port, då de andra drogo aig tillbaka, förklarande att allenast djäfvulen själf kunde vara herr Rautzen behjelplig uti deuva strid. Endast genom hotelser med sitt dragna svära kunde riddare Otto förmå sina svenner att med yxor och stockar ännu en gång angripa porten; wen då herr Nils med en järnstång nnder tiden lösbrutit tornets öfre tinnar och stycken af dess mur samt nedvräkande dessa öfver sina fiender, åter härigenom dödade en mängd af dem, sprungo de därifrån och svuro för herr Rud att de sett icke en utan flere onda andar hjälpa den inuestängde eiddaren att försvara sig. Skrattande aftog Otto Rud sin hjälm och närmade sig till tornet, bedjande herr Nils om ett samtal och uppmanade honom ännu en gång att gifva sig, men förgafvss. hvarefter han på borggärden, i närheten af tornet ställde några knektar att bevaka sin tappre fiende samt drog sig till baka.