Sundsvalls tidning – 23 december 1873, sida 2

i I I i I Sein skjuter med pilar och lansar Den djärfve hvar ovän ned, Och bräcker mång hrynja och pansar I stormande skarans led. Då detta tappra försvar varat en tid, drogo sig de anfallaude bort och under det en del af dem bevakade tornet, arbetade de andra med eldens släckning. När detta arbete var fulländadt, framträdde riddaren Otto Rud, åtföljd af tvänne knektar med brinnande bloss och ropade Nils borgherre vid namn. Då denne visade sig i tornets öfre våoiug, sade herr Otto: aManliga har I kämpat, riddare Nils Rautzen, och få äro de jag sett. som utdelat så dråpliga hugg som I på denna julekväll, men pu äro olla Edra svenner slagna och det tjesar iutet till att I längre försvarar detta torn, hvarför jag bjuder Eder hederlig dagtingan, om I öfverlemnar Eder till mig.v elogalunda kan I begära, att jag skall öfverlemna mig till Eder på nåd och onåd, och ehuru jag värderar Edert ridderliga anbud, mande jag dock bedja Eder draga ut ur denna borg, hvilken I icke geuom öppen strid. utan genom förräderi iat agit; geumälde den belägrade. aLåt nu icke Eder vrede tala, utau var mig töljaktig till gästabudssalen, hvarest vi tvemänniogs skola dricka en skål för Edert hjältemodiga försvar. I kan icke värja Eder längre mot hela min styrka, och en så tapper herres död vill icke jag vålla. äTack skall I hafva än en gång, riddare, för Edert anbud, men det är mitt fasta beslut att låta begrafva wig under afstymmelserna af detta torn, förrän jag uppgifver detsamma, och råder