Sundsvalls tidning – 23 december 1873, sida 2

Julgillet på Olsborg. Å (Af Aldebaran.) (Forts. från n:r 148.) Ej töfvade det lange, innan höfdingsmannen i full rustoiog var nere på borggården, där han fann dryckesstugan i ljusan låga och fullt af fiender, hvilka utanpå sioa rustningar buro hvita skjortor, för att så mycket lättare kunna nalkas borgen, hvarest de af Tufve Ingelsson lönligen blifvit insläpta. Endast få af riddar Rautrens svenner voro ännu vid lit och fäktade med fö. tviflans mod, på den andra sidan om det brinnaude huset, i hvilket de flesta af deras dryc—— kesbröder voro nedhuggna eller innebrända. Då Danskarne sågo riddare Nils, rusade de med höga skri emot honom. Banunde sig äg med svärdet skyndade nu den anfallne riddaren till det på den lodräta klippan öfver sjön hängande vakttornet och störtade sig in i det samma. Förgäfves de stormanfle rusa Mot tornet med kolf och spak; Emot dem nu svärdshuggen susa, Klyfvande hjelmar med brak. I porten den smala och höga, Stod Rautzen stolt som en kung. Så klart som hans svärd brann hvart öga, Hos hjälten, kraftfull och ung. IIvartut som hans svärdshugg nu rasa Där lyser det röda sär; Då kuektarne rygga af fasa I lås han torndörren slår,