Sundsvalls tidning – 23 december 1873, sida 2

I soluppgången hörde vakterna riddaren Nils från tinnarue samtala med en uedanför den höga klippan på den tillfrucna sjöu stående yngling, hvilken ledande tvänne håstar närmade sig bergets fot! Underrättad härom skyndade Otto Rud ned på borggården, hvarest han fann alla sina svänner samlade i en halikrets kring det hevakade tornet och örverst på dess mur stod herr Nills Rautzen i full rustning, hvilken skarpt förgyldes af morgonsolevs strålar. Lagom kommen I, ädle riddare Otto, ropade herr Nils Rautzen muntert, för att mottaga. mitt farväl, kanhänga för alltid om det Gud så behagar, men skulle det hända, att jag öfverlefver denna färd, så hoppas jag vi måtte träffas öga mot öga med svärd i haud. Ett beder jag Eder dock betänka, att må det göra Eder ett nöje, I som bär tillnamnet aden gladev, att Eder seger blott är half, ty borgen hafven I väl, men dess höfding är ännu fri., Med dessa ord hoppade den tappre utför det lodräta berget. Ett gemensamt skri af förvåning hördes från danskarnes läppar, och med sin höfdingsman i spetsen sprungo de alla till bröstvärnet, öfver hvilket de med förvåning sågo riddaren Nils småningom framkrypa ur en djup drifva vid klippans fot och, sedan han stigit till häst, i sporrsträck aflägsna sig, åtföljd af sin trogne tjenare Björn Holgersson. Väl sadlade herr Rud i hast och sökte förfölja de flyende, men då de hade stort försprång upphunnos de ej. Tufve Ingelson erhöll dock, fyra man att därmed göra ett försök, och att detta slutades illa för honom, bekräftades af de tvänne knektar, som återkommo dagen därpå