Sundsvalls tidning – 20 december 1873, sida 2

efter detta århundrades sed helt och hället betäckte den ridaude, tumlade han dock med behag och ledighet den under honom daunsande stridshästen. Från det nattsvarta djurets löddriga betsel stänkte emellanåt ett lätt skum af hvit fradga äfver det med siltver utsydda täcket. Denne ståtlige riddare var den af sin konung med skäl så bögt värderade muntre och ridderlige höfdingsmannen på Bohus slott, Otto Rud. Den till venster om honom midande ryttaren var en man af några ocb syratio års ålder, och hans klädedrsgt tillkännagaf, huru mycken möda än dess egare användt för att göra den lysande, en krigare af lägre ställviog. Under eu stälbufva eller så kallad stormhatt ringlade sig i tofviga lockar ett hår, hvars färg öfvesstämde med den ridandes fläckiga braudröda tröja. Ett gammalmodigt bröstharnesk, en lång pamp med korgfäste, samt höga ryttarstöflar fulländade mannens drägt. De under lugg blickande ögonen samt ett lifligt drag kring munnen gäfvo åt ryttaren ett uttryck af falskhet och beräkning, hvilket illa öfverensstämde med den bredvid honem ridande höfdingsmanneus redbars drag. ÅKAltså, min käre Tufve Ingelsson, är du fullt säker på, att du eger herr Nils Rautzens fulla förtroende och kan således öppna portarne till slottet samt skaffa mig och mitt följe inträder, sade Otto Rud till sin följeslagare. aJa, strävge herr riddare, hvad jag lofvat, skall jag till alla delar fullgöra, och lyster det mig se, när I tråder dansen med den sveuske slottsherren dära, svarade den tilltalade inställsamt.