Julgillet på Olsborg. (Af Aldebaran.) Arla en morgonstund år femtoahundratvå trafvade en ryttarskara framåt öfver den hårdt tillfrusna landsvägen, som slingrande sig emellan de stundom branta klipporna, förenar Bullarnes härad med de södra delarne af Bohuslän. Det var själfva julaflonen, men ingalunda tycktes det, som om den flock af ryttare var stadd på någon helgedagsfard, ty de voro fullt beväpnade och syntes med noggranhet bespeja klippa och busknar, liksom om de fruktade något bakhåll eller att öfverraskas af fiender. Ett tunut snötäcke låg utbredt öfver landskapet. Det prydde med silfvor dess skogar och berg I snöhvita drägten så ren, Och solen den sänkte sin gyllene färg På kullarnes bnskar och trän. Med rimfrost i håret stod granen förklädd Och lyddes på bäckarnes sång, Der nere vid stranden satt haren så rädd Osh lyssnade, färdig till språng. Något framför den öfriga hopen redo tvänne män, den till höger något före den andre. På den förstnämudes lysande rustning kunde man se, utt dess egare var en förnäm riddersman. Under det uppslagna hpjelmgellret framblickade ett par kloka ögon, hvilka. i förening med en leeude mun, gaf åt den resandes skäggprydda anletsdrag ett muntert och tilldragande uttryck. Oaktadt den tunga järarustningen, hvilken