————————— —— ———— Mau säger, att det handelsområde, som Sundsvallsjärnvägen i förening med Trondhiemshauan skulle beröra, och hvaraf Sundsvalls förkofran skulle bero är så litet och kommer så att af det täflande Trondhiem inkräktas, att det icke skulle i någon betydligare mån bidraga till stadens vidare utveckling; men denna åsigt är, enligt mitt fömenande oriktig. Visserligen är det sant, att invånareantalet å detta handelsområde, för närvarande ej belöper sig till mer än 80, 000 personer; men jag tror mig ej säga för mycket, om jag antager, att detta område inom en ej alt för aflägsen framtid skall hysa 300,000 välbesutna och välbergade innevånare, då samfärdsel åt alla sidor betryggar afsättningen för de naturalster, som Jämtlands likasom Medelpads skogar, rika betesmarker och ypperliga jordmån lofva att kunna och äfven skola framalstra, då plogen blir lika aulitad som yxan. Man får emellertid ej tänka sig denna utveckling brådstört utan endast småningom och lugut, men — säkert; ty hvad som sker stort, sker tyst! Sundsvalls läge, dess ypperliga hamn och dess förvärfvade och dagligen sig ökande anseende gör att det aldrig kan sjunka, mycket mindre falla; ty det skall, huru än skogsaffärerna gestalta sig, blifva en stapelort, som har sin tillförsel, ej allenast från två starkt befarna järnvägar, utan äfven från sjön, sem till dess hamna bär kölar från jordens alla haf. Det skall blifva ett nederlag för en stor del af norra Finlands handel, som öfver Trondhiem och Sundsva!l skall förse sig med en mängd af de från Atlanten kvmmande varor, hvilka det vill utbyta mot sina egua tillverkningar; med ett