Ett oår för lappar, bar nu så skrifwes d. 28 nov från Malå till tidningen Westerbotten, in träffat, dels därigenom att den snö, fom fallit, har genom den stoftals inträffade blida wåderleken mjuknat och smålt till ett wattenfull massa, som sedan frusit och bildat en fast isskorpa öfwer mars fen, få att Renarne ej mera funna åtfomma den för dem under wintern få oundgängligt wigtiga renmossan, dels ock därigenom att wilda rofdjur tillkommit, genomströfwande skogarne och skadande renhjordarne. Under sistl. wecka träffades nära Stellefte-elfwen kvarlefwor efter sju dödade renar. Man trodde i förstone, att förödelsen war åftadkommen af wargar, men Lapparne funno wid när: mare betraktande af wilddjurets spår, att det war ett Loddjur. — Då nu renarne icke finna bete på wanligt sätt, så förslår det ej för någon lapp att hålla fin ren: hjord tillsamman, utan denna upplöses — renat: ne stingras och springa hwardera åt sijt Håll för kande efter föda. Fastän lapparne waka och gå både natt och dag i skogen för att funna behålla renarne, minskas ändå hjorden dag för dag. — Wargarne funna ej häller nu jagas och dödas, emeddn ännu få obetydligt af snö finnes. Men kommer djup snö förr, än de hinna återwända till fjällen, så torde nog de snabbfotade stidlöparena (åta deras dagar blifwa räknade. Det är länge — ja såkert öfwer 30 år sedan någon warg sist wisade fig inom Malå socken. i — Landswägsarbetet har Med all ifwer pågått utföre från Malå kyrka och Har en. half mils längd af wägen blifwit nära Nog färdig. Wid genoms gräfning af en ned mot Malå sluttande bade, wir jade fig teden därtill, att människor funnits här: städes äfwen i en ganska aflägsen forntid. Nan hittade nämligen en stenluif eller kanske rättare fagdt en stendolk, emedan werktyget synes hafwa wårit ganska spetsigt med egg åt bägge sidor. Jakkole Mainos Rättegångsoch polissaker. Den 15 desember. restamentsklander. Målet emellan aflidne bleckslagaren C. J Norelius sterbhusdelegare och Evangeliska fosterlandsstiftelsen m. fl. företogs i dag åter till behandling. Som kärande ombud uppträdde hofrätienotarien Langeen och å fwarandesidan v. häradsh. S. af Sandeberg. Fill en början gjorde Langeen den anmärfningen att alla testamentstagarne ide inom laga tid skulle ha bewakat fina testamenten. Ör af San: deberg upplyste dock att få war. Derester frans stälde kärandeombudet jäf emot ett af teftamentsåwitnena, hr P. F. Winberg, på grund af, att hr W., såsom prowinsombud, själs är direftionsledamot i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Hr Langcen inlemnade ett exempl. af stiftelsens årsberättelse, hwari stod angifwet att bland andra aligganden, som provinsombuden hafwa, är äfwen att ftaffa stiftelsen inkomster genom friwilliga gåfwor och testamentca. Denna jäfsanmärkning blef af domstolen gillad; swarandeombudet anmälde missnöje. Som witnen hördes ånyo hrr R. Sahlin, L. Sellberg oh I. Häggblom, för hwilta deras förra witnesmäl uppläftes och widkändes, hade för: öfrigt intet på saken inwerkande att tillägga. Ett nytt witne hr badarmästare Littner hördes och berättade att han besökt Norelius den 30 aug. I och 12 sept. od att N. war oredig den I och 12. hålet uppsköts på begäran af båda parterna för flera witnens hörande till den 29 dennes. Misshandel. Åkaren M. Pettersson stod till talad af sin hustru för det han öfwerfallit och slagit samt på annnat sätt misshandlat henne. Pettersson nekade. Twå vitnen hördes, som sett Pettersson misshandla hustrun. Petterssom döm des att härför undergå 4 månaders fängelse, och dömdes dessutom att böta 10 rdr för fylleri. Detta