Norrländska Korrespondenten – 9 december 1873, sida 3

jig och som förwarades i bäde flaskor och krukor, men om twål nämnes icke ett ord. De gamle egyptierna twådde fin lekamen od) fina bysfus stjortor med en rot, fom i warmt watten upplöste fig till skum, under det de gamle helenerne tydas ba förftått konsten att hålla både fig själfwa och fina linnekläder rena utan ett dylikt medel. Ty bade de haft tillgång på twål, ifulle fader Homer med wanlig känd grundlighet afhandlat denna fat wid den af honom beskrifna stortwätt, som högst egenhändigt och egenfotigt ombestyrdes af hennes kungliga höghet prinsessan Nausakaa med hofdamer. Skalden skulle i sådant fal ingenting ute glömt, hwarken twålens beständsdelar, berednings sättet eller namnet och slägtregistret på den rykt: bare uppfinnaren af en få märkwärdig fat. De gamle romarne erhöllo twåler fålom fonfte produkt först från Gallien, enligt hwad Plinius den äldre berättar; och anser han gallerna ha ups funnit den i första århundradet efter Kristus. Den bästa twålen fom dock, efter hwad han wi: dare förtäljer, från Tyfkland och bereddes af bod: talg och björt: eller bokaska. Araberna oh med dem beslägtade folk kände fill bruket af twål redan före profeten, hwarom upplyses i El Koran. Hos kineser och japaner är äfwen bruket af twål myc fet gammalt. Araberne öfwerförde sodatwålen oh hemligheten af def beredande till Spanien. De utdrogo sodan ur sodahaltiga wåxter, så fom ännu i dag fler i Orienten, under det wi däremot er: hålla soda på kemisk wäg genom koksalt, en upp: finning, för hwilken wi ha att tacka Leblanc. Det gamla Venedig hemtade twål ifrån Tunis och lärde själf att på ett utmärkt sätt bereda sådan. Den spanska och venetiansta twälen war under mes deltiden wida berömd oc en oumbärlig artikel på den eleganta werldens twättställ. Orientens twål war uteflutande beredd af olja; Spaniens oh Åtaliens blott till största delen. Till det gamla Rom lemnade under dess förste kejsares tid TIyffland hufwudsakligen både twål och — märbmär digt nog — pomada. Tyskarnes långhåriga för: fäder ha således förmodligen gjort äfwen denna uppfinning; åtminstone berättar Plinius — Hhwwils fen wi nu åter anföra — att de tillsatte fin man: liga twål med annan färgad fådan för att där: med gifwa sitt hår önskad kulör, och Martialis tillråder dem; som ha benägenhet för att tidigt få grått här, att öfwer sina färgade och pomaderade lockar bära om nätterna en — oxblåsa. Om Lies bigs påstående, att twålförbrukningen är mått: stocken för ett folks kultur, håller stånd, så måste t. ex. inwånarne i Teutoburgskogtrakten stå wida högre än det öfriga Tyskland hittils welat med: gifwa. Huruwida latinska ordet sapo och det greliska saon ide härstamma från det i lågtyskan ännu fortlefwande ordet serp, må filologer till yrket af: göra. (Swalan.)