Norrländska Korrespondenten – 9 december 1873, sida 2

där Hun warder sänd och ärad och där medlems mar fostras för hans himmelska rite. i Att Hela detta märkwärdiga förslag fick passera genom kyrkomötet i tämlig stillhet, kan sonas nås got besynnerligt, men har fin förklaring. dels i den omständigheten att mötets lekmammaledamöter i allmänhet synas anse fig böra lemna de prefterliga fri beftämmanderätt i afseende på det liturgifka, dels i den mer eller mindre pietistiska anstrykning, fom utmärkte en stor del af lefmanna: ombuden. Aftonbladet anför härefter att den, fom med största alwar motsatte fig förändringen, mar Pproz fesfor Ribbing, ehuruwäl domprosten Strömberg, br Wijtander och grefwe Mörner jämmäl uttalade sina betänkligheter. Wid voteringen segrade förändringsförslaget med 41 röster mot 16. Aftonbladet afslutar sin upsats med följande riktiga tillägg, hwari wi till alla delar instämma: Wi stola i det längsta hoppas, att regeringen ide måtte sanktionera kyrkomötets förslag. Skulle emellertid denna förhoppning slå fel och regeringen räcka sin hand till genomförande af denna i sanning både onödiga och onyttiga förändring, så skulle utan twifwel ett fådant regeringsbeslut framkalla ide blott en storm af owilja, utan äfwen ett fortfarande djupt grundadt missnöje, och det ffulle möjligen funna fomma att innebära det första upslaget till föndringar, som blefwe af en helt annan karaktär, än de, fom för några år: tionden sedan framkallades af förfärlefen för Äde gamla böckerna. Eldsväda i Stockholms järnväåg och dockhvarfvet å Djurgården. Klockan något öfwer 2 i torsdags eftermiddag tillkannagåfwo brand: signaler att eld utbrutit å Djurgården. Elden hade kommit lös i en större warubod tillbörigt Stockholms jörmvåg, och i hwilket fans uplagd en mängd koppar och järn, hwaribland i synnerhet järntråd. Kort efter eldens utbrott ftod denna bygnad i ljujan låga; och elden anföll därefter, drifwen af stormen, de bredwid upförda bodarne, mot hwilka stangjärnsstaplarne äro resta, samt en kort stund senare ett närbeläget stenhus. begagnadt till kontor och bostäder för tjenstemän i järnwågen. Det war fara wärdt att detta stenhns äfwen blifwit lågornas rof om ej några personer i rått tid lyckats uphissa en sprutslang och kväfwa elden, som redan antändt husets ena hörn. Därimot kunde eldens utbredande till de af trå bygda och med ssiffer täckta bockarne för järnets upställning ej förebyggas. Dessa nedbrunno. Den starka nordwestliga stormen, som under hela dagen rasat, fortfor under tiden med lika ohäjdad kraft, hwarigenom faran fördubblades, att Djurgardsstaden skulle blifwa ett offer för lå gorna. Ett regn af gnistor fördes äfwen af min: den ouphörligt öfwer densamma. Fnwånarne, fom fruktade det wårsta, styndade almant att bära sina husgerådssaker ut på slätten, och inom kort war denna förwandlad till ett werkligt läger, där alla möjliga saker lago huller om buller. Jngen wiste, om ej hans hem innan kort skulle dli ett rof för elden. Alt war willerwalla. Djurgårdsstaden skonades imellertid, tack ware den lyckliga omständigheten att winden ej bibehållit den westliga riktning den under den före: gående natten haft, utan dragit fig mer åt nord; men elden hemsökte därimot en annan del af Djurgården, om hwilken man kunde baft skål tro att den ej skulle drabbas af denna eldswåda. Jnom en knapp timme efter eldens utbrott förmärktes de genom winden förda gnistorna — såsom allmänt antages — hafwa öfwerflyttat sig till Beckholmen, hwilken enligt kartan befinner sig på ett afstånd af ide mindre än 450 alnar från järnz mågen. Elden anföll här til en början ett tim: meruplag, liggande wid warfwet å Beckholmen, och omedelbari därefter twå i närheten förlagda förrädsbodar, dessa, likasom timmeruplaget, tillhörande varfsbolaget. J dessa materialbodar be— — — A———