Norrländska Korrespondenten – 9 december 1873, sida 2

turtstot tunsasr I PäfcttTC7 7 VR besök här å orten sistl. sommar, då befolkningen blef i tillfälle att närmare erfara de utmärkande egenskaper, hwilka ställa konung Oskar få högt och på famma gång göra honom få älsklig (!), få fär för alla etc. Skälen ätföljdes af hurrarop och fanfarer, hwarefter följde fången Ur swenska hjärtans djup en gång. Dansen slutade först efter midnatt. Nämden för utarbetande af förslag till stadgar för postverket har nu afslutat det buf: wudsakligaste i fitt omfattande arbete. I förliden månad inskränktes antalet af ledamöter för att upsatta och ordna de fattade besluten. Man Fan infe, att mödan ide warit ringa, då sedan 1707 ingen ny stadga blifwit utfärdad och man haft att genomgå hela den massa rundskrifwelser, som sedan den tiden utgått. Såsom en af de wäsentligaste föråudringar oc lättnader för posttjenstemännen nämnes att den s. k. småkarteringen hädanefter skulle komma att uphöra. Kyrkomötet och brudvigseln. Aftonbladet har fäåstat upmärksamheten på ett wid senaste kyrkomöte fattadi beslut, som i bra mycket minskar den wackra tanke som mången welat hysa om frågan angående brudwigseln —Aftonbladet yttrar: Kyrkomötets andliga leda möter framlade och fyrfomötet i fin helhet antog ett förflag till förändring uti inledningen till brudwigseln (i 7:de kapitlet i nuwarande liturgiska handbok), hwilket företer de gröfsta och mest ohöljda reaktionära tendenser. Först tog man helt enkelt bort erinran därom, att äktenstapet afser att lätta lifwets mödor, mildra mötande bekymme: oc igenom en forgs fällig upfostran bereda efterkommandes sällhet!. Därnasst fann man det wara alt för mycket att tala om någon yligt å mannens sida och att ålägga honom att ära fin hustru. Därför tog man bort följande ftrof: Maunens pligt är att alska sin huftru od genom förstand och wälwilja mer och mer söka winna hennes förtroende oh jatte i ftället: Herrans wilja är, att mawnen fral äljfa fin hustru, såsom Kristus älskade sör amlingen och utgaf jig själf för henne. Såsom man finner är här hwarje spår af mänft: lig jämlikhet uphafd. Den analogi, fom upställes imellan mannens förhållande till hustruns och Kristi till föasamlingen, synes wara någonting mera än en blott reaktionär wälmening; den må ste en för hwarje oförwilladt förftånd smaka något af hädelse. Kristi förhållande till församlingen måste, enligt wår kyrkas bekännelse, wara det af frälsare och saliggörare och församlingens förz hallande til Kristus, enligt den ortodoxa upfatt: ningeu ju fådant, att hon, under erfännande af sin fynd od fin oförmåga att göra det alra tin: gaste godt, fer i honom fin gudomlige profet, öf: wersteprest och konung. I full enlighet med denna högst märkwärdiga jämförelse har man sedermera ändrat satsen: så bör oc hustrun med kärlek och tillgifwenhet möta fin man och i stället fatt: att hustrun skall med järlel och nudergifwenhet möta fin man. Syftet framträder här så rent och öppet, att det ide äfwen inför den enfaldigaste behöfwer med något ord påpekas. Slutligeu har man borttagit erinran om mig: ten däraf, att makarne, genom forgfällig np: märtombet på fig själfwa och fina pligter, söka att förtjena hwarandras altning och lärlek samt städse förelysa hwarandra i en sann gudsfruktan. Denna strof war dem högwördigom en förargelse därför, att där talades om ömsesidiga pligter och förutsattes, att mannen skulle behöfwa förtjena någon aktning från hustruns sida och att hustrun skulle kunna förtjena en sådan, och i stället sattes därför följande salfwelsefulla tirad: ju mer och mer upbygga fitt hus till en Herrans boning,