Kyrkliga tidstecken. Pastorsadjunkten i Storkyrkoförsamlingen i Stod: A br Fehr, om hwilken wi nämde i n:r 137. u bar åter en predikan af honom wäckt upmärt samhet, nämligen den han hållit söndagen den 23 november om Btterfta domen. Efter Fädernes Landet meddela wi om densamma följande: Predikanten uttalade många och skarpa fannin: gar, både upåt och nedåt. Fordens store och mäfs tige gick han illa åt — han skonade ide ens fjälfwa majeftätet. Den nåd fom strömmar ut från tronerna, fann ingen nåd inför predifanten. Nf wen om wåra domare och deras fätt att ffipa lag sälde pastorsadjunkten Fehr omdömen, fulla af fkarpa. Han åberopade till och med här mid lag ett gammalt, på menige mans läppar ännu lef: wande ordspråk: De små tjufwarne hänger man, de stora låter man gå. Hmwad fom dod allra mest öfwerraskade, woro de ord, genom hwilka predikanten til känna gaf fin afsigt att afsluta fin predikan med upläsandet af ett andligt ffaldeftyde af en skald, fom blifwit kallad Davidsharpan i Nerden, fem länge hwi lat i det tysta, men hwars måktiga stämma för några årtionden tillbaa få ofta ljöd från det rum, där predikanten nu stod. Det war Johan Olof Wallins odödligt sköna ffaldeftyde Dödens En: gel, fom talaren wille föredraga ett religiöst fväde laf helt annan art! — yttrade paltorsadjunt: ten Fehr — än det pjollriga swammel. tom före: lommer i de andliga sånger och wisjor, hwilka nu för tiden af w åa f. k. religiösa sällstapers kolportörer kringabjndas. Härefter upläste predikanten de 22 första versarne af Wallins ofwan nämnda staldestyck, iom under djupaste rörelse af förfame lingen afhördes — och därmed slöts predikan.