Norrländska Korrespondenten – 29 november 1873, sida 2

ämnade afstå från siva anspråk på den flicka, hvilken ban ännu altjamt betraktade såsom siv fästmö, till dess hon själf toge tillkaka sitt ord. Därmed var samtalet slut, och fruntimret, sem under hela tideu bade stått med ögon fästade på pulp ten, rekommenderade sig. Hon hade redan vändt sig om för att gå, då hon plötsligt for med banden öfver pannan, som om hon kärdt ett plötsligt illamående och bad om ett glas vatten. Hr K. skyndade ut i andra rummet och slog i ett glas vatten. Damen trädde i detsamma ut emot honom, smuttade på vattnet och lemnade kontoret, beledsagad af deu unge köpmannen, hvilken, trots det slag hon hade tillfogat honom, ansåg sig skyldig att uppfylla artighetens fordringar. Därefter gick han tillbaka och satte sig åter ned vid sin skrifpulpet — men upptäckte i samma ögoublick att en stöld hade blifvit begängen. Bretven, i hvilka han hade läst, voro försvunna! Damen hade begagnat det ögoublick, då han var uti yttre rummet, för att tillegna sig dessa bref, som för henue voro särdeles vigtiga. Den unge mannen hade knappast hemtat sig från sin öfverraskning, då han märkte, att utom dessa bref, äfven nägonting annat fattades — och detta var en sedel på femtio gulden. Fan tviflade icke ett ögonblick på att denna senare stöld hade skett omedvetet. Sedeln, som hade legat på pulpeten, hade tydligen kommit in bland brefven, och da fruatimret hade rafsat åt sig brefven, hade denna följt med. Upprörd af hvad som hade passerat och upp