Norrländska Korrespondenten – 29 november 1873, sida 2

fyld af den strid han hade att utkämpa, ersor den unge köpmannen vid denna upptäckt lik som en käuvsla at triumf och utropade för sig själf: aNu få vi väl se hvem af oss som segrar lo Han var i sin egenskap at affärsman van att begagna hvarje ögoublicks chance och att handla raskt, Dessa egenskaper ville han nu anvarda i kärlekens tjenst. Han tog en vagn, lät köra sig till poliskammaren och almälde där stölden af brefven och sedeln, utan att tillägga att den senare stölden skett oafsigtligt, samt yppade äfven namnet på den pärson man misstarkte. Han bad emellertid poliskommisarien att gå försigtigt till väga. Därpå körde han till tautens hus. Han träffade henne just som hon stod på väg att gå ut, och hon bleknade sid hans äsyn. aMin nådigaste, sade han, atillat mig att uttrycka den beundran, som er fingerfärdighet ipgifvit mig; den förtjeuar verkligen att bli känd, och därför bar jag också alldeles Dyss fäst polisens uppmärksamhet därpå.o Om fru tanten törut varit blek, så blef hon nu alldeles askgrå. Ett ögoublick kippade hon efter andan, och därpå svarade hon med ansträngniog: sÖtver brefven har jag en rättighet — emedan den som skrifvit dem — är i min vård. Den där sedeln — hade af en händelse kommit in bland brefven — och ämnade just uu skicka den tillbaka till er. Här är den ba akJag har ingen rättighet att taga emot penningarne, emedan jag redan aumält saken för polisen. Frågan blir vu, om polisen tror på den där händelsen.