Snndswall den 27 November. J det krig, fom det i öfrigt få fredligt sinnade och få undfallande England för med Asjanti, har det fiora curopeiffa ritet nyligen haft den förödmjukande glädjen att winna fin första seger. Asjanti äro ett negerfolk på guldkusten i Afrika, ett top: pert och cröfringslystet ssägte, som idkar liflig hans del i synnerhet med slafwar oc fom offrar mäns niskor. Engelsmännen aro ju ock ett tappert folk, fom idkar liflig handel ide minst på Kina med opium och att de ej äro främmande för månnisko offer, det synes bland annat af detta krig. Hwad är då skilnaden mellan det bildade, kristna folket och de råa hedningarne? Manne endast den, att de förre dölja fin winningslystnad med den weckra förewandningen att wilja utrota slafweriet? Men — det är wackert sa! Några byar förstördes genom eld och engelsmännen hurrade da byarne borjade brinna, och då husen instörtade. En mängd manmmufior nedfrötos, men deras dödsskri trängde ej till engelsmännens hjartan, om de och nadde deras öron; ty fanoner: nas dunder, raketernas fråsande, gewarens matt: rande, fulornas hwinande, knallarne of krutet gjor: de myået större intryck och skildras afmen med lif lig hanryckning oc) målande utförl ghet af bref: skrifwaren till det stora Londonbladet Times, hwilfen är blind och döf för alt annat än Englands seger. Och — den är mader sa! Men hwad fom ide bler wackert, är — frukta mi — den tanke Afjanti får om betydelsen af tri: fiendom och sivillsalion.