Norrländska Korrespondenten – 25 november 1873, sida 3

Antag äter, att Ni lätit Er missledas antingen af någon förutfattad äsigt eller af mindre wälwilliga ingifwelser utifrån — och wi kunna försäkra Er, att Ni ser saken i ett falskt ljus —; hwarför då onödigtwis wäcka ondt blod? Den af Er och oss lifligt omfattade, nästan oöfwerskådligt wigtiga faz ken skulle därpå lida wera än äfwen rtättshafmeriet kunde winna. För öfrigt behöfwa mi wäl knapt säga Er, att wi, långt ifrån att beklaga, twärtom glädja of öfwer utgången i fråga, enär wi däri bland annat se en gärd af rättwisa åt en högt förtjent man. Oh, til sist: hwarför under: strifwer Ni Er upsats blott med namntecken? Det höfwes i synnerhet den som klandrar att framträs da med öppen hjälm! Och i alla händelser bör Ni kunna inse, att för oss är det oundgängligen nödigt att meta wåra meddelares namn, åfwen om det stall blifwa okändt för allmhänheten; och det wägra mi ytterft fällan. Red. Meddelanden från allmänheten. Gömdt är icke glömdt. Långe dalkarlen, hr Liss Ol. Larsson, uppträdde som bekant, under kröningsdlputationens vistelse i Sundsvall med ett tal, deri han bland annat förde skogens talan på ett sätt, som måste förvåna till och med dem, som gjort skogssköflingen till ett handtverk. Yxan förmår, enligt hr Liss, så framt hon ej securderas af elden, aldrig göra slut på de norrländska skogarne; norrlänningen är uteslutande hänvisad till skogssköflingen; de riksdagsmän, som i en förnuftig skogslagstiftning, se enda räddningsplankan för landets återstående skogar, böra bibringas den öfvertygelsen, att det ej står så illa till med skogarne, som man velat påskina; åtgärder från statens sida till skogarnes skydd skulle blott hämma den sundaste af alla näringskällor, o. s v. Jag gitter ej fullfölja allt, hvad denne hr Liss vid i fråga varande tillfälle updukade för en talrik åhörareskara. Nog af: de, dalkarlar han med den vältalighet, som är honom egen, sökte slå i sina åhörare, skola säkert ,,assimileras af våra skogssköflare och med nöje åberopas då det egna intresset kommer att stå på spel. Med sina granna fraser förmådde dock icke hr Liss jäfva den erfaremheten, som man dagligen och stundligen får göra, nämligen att skogssköflingen i dubbel bemärkelse är en förbannelse för Norrland (statsrådet Bergströms yttrande). Det kan icke vara vår afsigt att här ingå i någon vederläggning af hr Liss i vår tanke omotiverade påståenden (härvid är nog att sätta påstående mot påstående), eller att måla den tafla af moralisk uselhet, som uprullar sig för våra ögon öfver allt, der skogsskötlingen slagit ned sina bopålar. Ins:n har med ofvanstående endast velat påpeka, hurusom ett landsförderfligt intresse till och med i riksförsamlingen eger förkämpar, de der glömma sig ända derhän, att de såsom fallet nu var i sjelfva brännpunkten af den norrländska skogssköflingen öppet i fråga sätta dennas tillvaro, och detta oaktadt de långt utdragna nödrop som just förliden sommar höjdes af allmogen i Westerbottens län, snarare bort öpna än tillsluta deras ögon för den fara, som hotar Norrland från skogssköflarnes sida. —l—nd—r.