Norrländska Korrespondenten – 20 november 1873, sida 2

7Det va. söndag, då våra vagnar rasslade genom staden. Kyrkklockorna pinglade. Gubben Salln (ett I! för mycket) skulle predika. Sommarfoglarna sjöngo sina småbitar i den blå luften. Vägen dammade och det bar af med rask fart landet opp öfver. På Torpsbammar gjordes ett kort men angenämt uppehåll. En aftonrisp intogs i det gröna och morgonrispen inmundigades dagen därpå i Torps prestgard, hviket gick för sig, oaktadt prestfar själf för tillfället ej var hemma. Jag bör kanske nämna, att vid Torpshammar timrades och i oroniag stäldes en storstätlig äreport för h. m. konungen, som våntades. På flera andra ställen hade vi äfven tillfälle att i akt taga samma festliga anordningar. Lyckligtvis kunde försmaken af det blifvande fjäsket lätt litet som eftersmaken af Ljustahistorien öfvervinnas och resau fortsattas till Östersund, som gör E. S—dt så poetiskt stämd, att han därom sjunger: ?Så kommo vi raskt till Östersund, Där alt stod i blomma och grönt. Och strax med en sak kom jag underfund, Att stadens läge var skönt. Kring torg och gator jag stälde min gång Och gapade, rökte och teg; Gick öfver en bro, som ett syndastraff lång, Sexhundra och trettio steg. Af fjällmygg jag fick ett och annat sting, Ty solen nu gassade hett, Och korna de ränade rundt omkring, Att betet var aldrig för fett. Jag stod just beredd, som naturens vän,